Flemish Baroque Era Painter, 1593-1678 Jacob Jordeans was born on May 19, 1593, the first of eleven children, to the wealthy linen merchant Jacob Jordaens Sr. and Barbara van Wolschaten in Antwerp. Little is known about Jordaens's early education. It can be assumed that he received the advantages of the education usually provided for children of his social class. This assumption is supported by his clear handwriting, his competence in French and in his knowledge of mythology. Jordaens familiarity with biblical subjects is evident in his many religious paintings, and his personal interaction with the Bible was strengthened by his later conversion from Catholicism to Protestantism. Like Rubens, he studied under Adam van Noort, who was his only teacher. During this time Jordaens lived in Van Noort's house and became very close to the rest of the family. After eight years of training with Van Noort, he enrolled in the Guild of St. Luke as a "waterscilder", or watercolor artist. This medium was often used for preparing tapestry cartoons in the seventeenth century. although examples of his earliest watercolor works are no longer extant. In the same year as his entry into the guild, 1616, he married his teacher's eldest daughter, Anna Catharina van Noort, with whom he had three children. In 1618, Jordaens bought a house in Hoogstraat (the area in Antwerp that he grew up in). He would then later buy the adjoining house to expand his household and workspace in 1639, mimicking Rubens's house built two decades earlier. He lived and worked here until his death in 1678. Jordaens never made the traditional trip to Italy to study classical and Renaissance art. Despite this, he made many efforts to study prints or works of Italian masters available in northern Europe. For example, Jordaens is known to have studied Titian, Veronese, Caravaggio, and Bassano, either through prints, copies or originals (such as Caravaggio's Madonna of the Rosary). His work, however, betrays local traditions, especially the genre traditions of Pieter Bruegel the Elder, in honestly depicting Flemish life with authenticity and showing common people in the act of celebratory expressions of life. His commissions frequently came from wealthy local Flemish patrons and clergy, although later in his career he worked for courts and governments across Europe. Besides a large output of monumental oil paintings he was a prolific tapestry designer, a career that reflects his early training as a "watercolor" painter. Jordaens' importance can also be seen by his number of pupils; the Guild of St. Luke records fifteen official pupils from 1621 to 1667, but six others were recorded as pupils in court documents and not the Guild records, so it is probable that he had more students than officially recorded. Among them were his cousin and his son Jacob. Like Rubens and other artists at that time, Jordaens' studio relied on his assistants and pupils in the production of his paintings. Not many of these pupils went on to fame themselves,however a position in Jordaens's studio was highly desirable for young artists from across Europe.  Related Paintings of Jacob Jordaens :. | The Satyr and the Peasant | Feast of the bean King | Self-portrait among Parents, Brothers and Sisters | Satyr at the Peasants House | Allegory of Peace |
Related Artists:
Frans van Mieris
Dutch Baroque Era Painter, 1635-1681
constant troyon
French Barbizon School Painter, 1810-1865 Troyon's students included Evariste-Vital Luminais. French painter. He was brought up among the Sevres ceramics workers and received his first lessons in drawing and painting from Denis-Desire Riocreux (1791-1872), a porcelain painter who was one of the founders of the Musee National de Ceramique. Troyon began his career as a painter at the Sevres factory while also studying landscape painting in his spare time.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.